En gratis innovation till skolan

Så här får man stopp på mobbningen

Det är het enkelt pinsamt att skolan som är försedd med gräddan av de intelektuella är ändå handfallen när det gäller mobbning. Och det är då också uppenbart att skolan behöver innovationer för att lösa problemet.
Här bjuder en tjej som mobbades i sex år på en innovation:

1. Obligatoriska lektioner en gång i veckan om hur man uppför sig mot varandra. Redan från förskolan.
2. Betyg i uppförande. Utan G måste eleven gå om klassen, han/hon är ju inte mogen nog...
3. Vid observerad mobbning får mobbaren två veckor på sig att ändra sig annars blir det förflyttning - inga undantag.
4. Skolan får böta som inte kan hantera mobbning på några månader.

- Och varför vill inte skolan ens höra om att det behövs innovationer?

Ett nytt fenomen - mobbning förnekas

Mobbad? Händelsen löses upp intet. Sanning kan bli lögn. Men det finns lösning.

Den som är mobbad måste själv äta upp händelsen och smälta den.
En närvarande elevombudsmamman kunde då få chansen, att tack vare förmågan till empati att bli individens försvarsadvokat på grund av själv upplevda händelsen Men sådana möjligheter finns inte åtminståne fanns inte då min dotter mobbades.
Annars passerar händelsen ompackad till ryckten många andra magar - som är engaggerade i fallet - men som äter något förfalskat och försöker smälta något förfalskat och som blir svårt att smälta på ett riktigt sätt.
Resultatet kan bli att skolan rentav kan komma att förneka att mobbning överhuvudtaget har förekommit. - Ett nytt fenomen i skolvärden som borde uppmärksammas.

Om brott begås ja då borde man samla information kring händelsen är det normala. En närvarande elevombudsman som får leva med i händelsernas centrum - som ett pålitligt vittne - burde kunna vara en innovation som skolan behöver för att få stopp för mobbning i skolan.

Att ha tillgång en ombudsman betyder också att man tar konflikter på allvar. Någon som upplever verkligheten och representerar den mobbade. Lösningen av problemet kan sedan delges/redovisas öppet så att alla kan lära si av fallet.

Annars hamnar problemlösningen på gatan eller på facebook med ryckten och ... i släptåg.

Skolan borde vara mogen till att kunna sköta uppkomna konflikter på ett seriöst sätt. Och någon person - elevombudsmannen - måste kunna fungera som ett pålitligt vittne för det inträffade..

När får vi en denna typ av elevombudsman?

De fick som de ville

Jag fick sent om sider höra om vad som skedde och jag blev givetvis stolt över min dotter för hennes kurage. Samtidigt förstod hon inte själv vilket resultat som hennes rediga ingripande skulle innebära i klassen. Varken hon eller lärarinnan har nog fattat vad de har ställt till med dvs hur de har påverkat de redan exiterande kraftfälten i klassen. Hon borde ha haft tillforfogande en mentor eller dyl för att föra hennes talan och ev förhindrat hennes "misstag" i ett redan infekterat situation..

Klassen och skolan borde trots allt skämmas för hur den har hanterat situationen och ge utmärkelse till min dotter i stället för redigt ingripande och som jag själv tänkte föreslå - men det blev på något sätt pinsamt att få kontakt i ärendet. Skolan sluteer sig på något sätt... - "det här sköter bäst vi själva." Och inte heller blir det säkert bättre om förädrar blandas sig i situationen.

"Sklolk är skolk därmed basta" och situationen blev inte bättre av att skolan hävdade sitt rätt(?).
 Jag tro att detta hände någon gång i 8-an. Och skräckväldet måste emellertid ta slut... så det blev till slut nödvändigt att förflytta flickorna till en annan skola.
Jag tror dock att med rätt hantering av ärendet så har det inte behövt ske - men hur skall man hantera mobbens makt. Här behövs det innovationer i skolan. För det är inte fel på ungdomarna som mobbar utan de vuxnas...

Den kollektiva kulturen kan hålla mobbningskulturen konstigt nog under armarna - det drabbar ju bara den enskilde. Bilden utåt formas av kollektivet: "Vi har trots allt en fin skola!"

Mod och mobbing

Mobben som rättfärdighetens tjänare

Skolan värkar vara en stängd institutuion. Inget om händelserna, om vad som har hänt, har skolan kommit till mig - föräldern - att berätta om. Inte behöver väl skolan berätta om varje struntsak som händer kan man förstå. Jag kom följaktligen också att få veta om händelsen senare.

Synd om skolan, också för den delen... för den handfallenhet som ... Lösningen blev således att utse de bägge flickorna nu till syndabok. Den ena av flickorna har skolkat visserligen mera från skolan tidigare som bl a gjorde att hon mobbades(?) -Men denna gång har det tydligen gått för långt som fick min dotter att reagera och ta initiativ för att trösta henne.

- Men vad blev då budskapet? Min dotters rediga uppträdande har ... Skolan har missat att utnyttja situationen till någon lärdom.

Mobben gjordes till rättfärdighetens korsfarare
Den fick ett för stort spelrum.
Normalt borde inte händelsen betytt något speciellt utom att min dotter skulle ha fått ett erkännande för sitt ingripande för kompisen och riskerat skolk för den havtimme som hennes insats kunde ta. En strunt sak alltså som kunde ha gått obemärkt vidare eftersom min dotter var i övrigt noggran med att inte skolka (i själva verket var hon ett gott exempel i skolan).
Men eftersom skolken blev uppmärksammad ur situationen som lärarinnan tog fasta på blev som ett bränsle för mobben, nu för att tjäna rättfärdigheten. Mobbningen blir mycket starkare då de känner sig ha rätt och får bekräftelse på det - eftersom skolan tar inte itu med situationen.
En för situationen inkompetent lärarinna utan skolans stöd kan ju inte hävda att skolka är rätt eller hur? Här behövs det innovationer till att lösa liknande problem dvs då mobben tycks ha rätt och ser sig själv som skolans korsfarare. - Hur sätta stopp för korståget?

En del av eleverna förstod att skolans sätt varit klandringsvärt. Att inte skolka får ju inte tolkas som det var hamrat i sten och skolan fritagen för det uppkomna ansvaret. Emellerti har andra lärt sig att det är ok att mobba den som har skolkat m m. Skärskilt då värderingen triggades in i klassen av lärarinnan.
Vad jag har lärt mig av fallet var emellertid att hon var inkompetent - men som kanske själv insåg var det ledde, men då var det för sent och hon fick ingen hjälp heller till att reda upp situationen.

Häxjakt

Modern häxprocess

Att bli ila behandlad av sina arbetskamrater/skolkamrater är illa nog. Min dotter som i detta fall blev mobbad tillsamman med en annan - de blev ställda ensamma. Men att det blev hela klassen inklusive läraren/Skolan emot dessa två stakare är bara inte möjligt, ...men?

Och i detta fall brast det ordenligt hos ... så att den en tjejjen - som de mobbade tidiare - började grina och som nu gråtande gett sig av att gå hem. Ingen lärarinitiativ för att hjälpa henne ...!

Vad mobben ställt till med förlåtes emellertid omedelbart av skolan. Vad läraren ser - och sätter tummen på - är endast att det handlar om skolk. (Vad är skolk borde skolan klargöra bättre! Skolk pga provokation är ...?)

Lärarinnan stoppade inte mobbningen utan slängde ur sig att det är att skolka - min dotter räknades då snart in i begreppet - och klassen triggades ytterligare i sin iver och ...

Min dotter tyckte att det var orättvist, hon också - tog modet till sig -, utan att be om lov gick ut för att följa med den gråtande tjejjen hem för att rösta henne. Hon väntade sig med rätta att lärinanna skulle ändå säga nej.

Det skulle hon emellertid inte ha gjor för nu blev hela klassen triggad mot hemme med glåpord att även hon är en skolkare - ackompanjerad av lärarinnan. - Till saken hör att min dotter var kanske den enda som inte har skolkat tidigare.

Mobbningen har nu fortsatt mot de bägge tjejjerna. Och mobben har lärt sig att det lönas sig att provocera fram felsteg för att sedan visa sin ...

Lärarinnan var bara passiv och agerade inte. Dvss hennes passivitert gett fyr åt häxprocessen den moderna.

Vem hjälper den som hjälper andra?

Hur är det i din skola

Skolan - en kollektiv grupp(den trygga zonen)

Modellen formas i en process
"... eller modell som man försöker tillämpa exv i skolan. Denna modell pressas fram av omständigheterna. Dvs man orkar inte ta itu med problemen som de uppkommer - man omtolkar dom ..."

Resultat? "... Sverige nog ser sig som ett idealsamhälle där mobbning inte finns." - Börje Eriksson -
Kritik betraktas som svart målning.

Hur hålla fram idealet fast mobbning ändå bevisligen finns i skolorna? Detta sker genom en allmän strävan efter en koncessus - att hålla upp en bild. Mobbningen träffar en enskild person och det är lätt hänt att man då tar parti mot individen. Majoriteten lider ju inte av förnedringen och det som händer den mobbade känns inte, kan bagateliseras. Skolan distanserar sig.

Om någon ställer upp för den mobbade kan då själv bli mobbad. Ja, även av skolan faktiskt. Något likt hände nämligen min dotter i Sörmland.

Om någon ställer upp för den mobbade kan i denna koncessussträvan bli själv mobbad - finner sig snart emot sin egengrupp(den trygga zonen). - Underläget av den utsatte förtärks - det finns en grundläggande rädsla för att ta itu med problemet.

Vem hjälper den som hjälp behöver och sedan själv blir mobbad?

Den kollektiva kulturen/gruppen har svårt att hantera enskilda fall - de sopas då gärna under mattan.

En svår sits

+
Vi påpekar och klagar och ingenting händer ... Varför?

Man säger att facket själv har en svår sits.
Det handlar om lärarna också.
Och föräldrarnas sits är inte lätt heller.
För att inte tala om elevernas!

Om alla omkring en, har en svår sits så har den som har ett stort hjärta och god ambitioner kan bli utsatta pga den närmast omänskliga krav som krävs i vissa konflikter. Speciellt om en elev vågar visa en smula kurage - det har min dotter visat, det tycker jag i alla fall.

Dessutom kan den, den duktige stressas av att se varandra som rivaler - pga den uppkomna situationen som de andra inte vill - de är själva rädda - blanda sig i. - Det blir en, jag mot alla situation.  - Jag vet inte hur min dotter hade krafter till detta?

Att hjälpa en medlem - min dotter har försökt göra det - som är exv anklagad  blir pressad även av att vilja bibehålla en god arbetsmoral och samtidigt tänka på de krav som arbetsgivaren ställer - alltså press från alla håll.

Det blir då bättre av att
inte se
inte höra
inte känna

som de flesta väljer. Och den som satsar för att hjälpa råkar bara själva illa ut, man får skylla sig själv som man säger. Ingenstans går det att vända sig till.

Det skulle behövas en hel rad av innovationer inom skolans område! Skolan kan inte avgöra själv om det är mobbning eller ej. Mobbningsärenden borde behandlas utanför skolans verksamhetsområde.

Vem hjälper den som hjälper andra?

debatt på nätet

"Vi kommenterar inte enskilda fall!"

Modellen formas i en process
"... eller modell som man försöker tillämpa exv i skolan. Denna modell pressas fram av omständigheterna. Dvs man orkar inte ta itu med problemen som de uppkommer - man omtolkar dom ..."

Resultat? "... Sverige nog ser sig som ett idealsamhälle där mobbning inte finns." - Börje Eriksson -
Kritik betraktas som svart målning.

Glapp

Hur hålla fram idealet fast mobbning ändå bevisligen finns i skolorna? Detta sker genom en allmän strävan efter en konsessus - att hålla upp en bild. Mobbningen träffar en enskild person och det är lätt hänt att man då tar parti mot individen. Majoriteten lider ju inte av förnedringen och det som händer den mobbade känns inte, kan bagateliseras. Skolan distanserar sig.

Om någon ställer upp för den mobbade kan då själv bli mobbad. Ja, även av skolan faktiskt. Något likt hände nämligen min dotter i Sörmland.

Om någon ställer upp för den mobbade kan i denna koncessussträvan bli själv mobbad. Ja, även av skolan. Detta hände precis min dotter som jag kommer att redogöra för.

Vem hjälper den som hjälp behöver och sedan själv blir mobbad?

Den kollektiva kulturen har svårt att hantera enskilda fall - de sopas då gärna under mattan. Skyddas även av att "vi inte kommenterar enskilda fall"!

Att tänka tvärtom

En lärare av i dag har rollen av att vara:

"Kunskapsförmedlare
Relationsreparatör
Påknuffare och coach
Kurator
Ordförande
Uppassare
Arbetsledare
... och många fler"     - Niklas Gustafsson -

Det behövs givetvis utbildning, handledning, och nya kurser på nytt för yrket för att kunna hänga med. Det finns exv VFU - en handledare organisation för nya lärare.

Men problemet ligger kanske på annat håll - dvs att hitta lärarna som kan spela dessa olika roller. Tänk om det inte går att förverkliga; och gränsen är nådd av vad en människa förmår. Och då bör man tänka tvärtom dvs att minska antalet roller man förväntar sig av en lärare!

Bristen finns på två håll; skolan och föräldrarna som inte heller är helt rustade för sina uppgifter. Inte heller det kan gå smärtfritt om bägge arbetar m m. Här måste man nog tänka om och kanske tänka tvärtom.

Och var finns det för utbildning för föräldraskap? Du kan vara förälder utan körkort.

"Vi lever fortfarande enligt den gamla stilen. Samhället är inrättat efter en katolsk mönster. En oåtkomlig präst som du inte förstår talar. Du är lämnat åt ditt öde."
- en iakttagare -

Konfliktlösning

När ett problem uppstår så söker vi intuitivt efter något sätt att kunna lösa problemet (problemet tynger oss) - så fungerar vi.

Behovet av en lösning uppväcker en viss oro hos många exv i skolan. Och själva oron upplevs som ett hinder - en spänning - som man måste gå bort från/slippa. Och oron triggar oss till att på något sätt gå vidare/klara oss ur från detta hotfulla dvs fly det onda..

Det vanliga hanterandet av konflikten påverkas, i sådana fall av att man har bråttom (man är ju triggad till att få en snabb lösning) och då (1) väljer man ut någon person som syndabock - det ligger nära till hands att göra så.

Det man då ofta förbiser är(2) själva saken eller och (3) själva situationen som har orsakat konflikten. - Vi är ovana att kunna hantera dessa aspekter vid konflikt lösning och vill hälst inte känna oss inblandade i..

Att välja syndabock medför att lösningen blir mera hanterbar för det är det lättaste vägen att komma fram till sin trygghetszon igen. Vi  vill vara kvar i vår trygghetszon är glada att slippa känslan av eget ansvar/oro etc. /att behölva engagera sig i konflickten etc.  Syndabocklösningen blir det naturliga vägen att gå.

Att betrakta de övriga faktorerna är ofta svårare att hantera och samtidigt är vi ovana att göra det.

Utredas eller lösas
Hantera konflikter

Sätta fokus - men på vad?

Där den gör mest nytta!


Skolresultaten sjunker
något måste göras
lärarledd undervisning
inspektionen skärpas ...

Fokuset - menar jag - bör sättas i första hand på skolmiljön och se till att lärarna mår bra.

Jag ser inte någonstans att man inser den stora betydelsen av att vårda humankapitalet - pedagogerna.

Även lärarna borde exv få möjligheter till att motionera tillsammans med eleverna; att ta sig en promenad tillsammans m m och detta på arbetstid. Detta som en del av pedagogvården som borde inrättas.

Hur vårda humankapitalet?

Vårda humankapitalet
Det kostar

Bastusnack i dag

Jag ser en välmående pensionär framför mig som dessutom visar en glad och positiv attitud. Jag frestas att fråga honom:

- Har du haft en mentor i ditt liv eller ...? Hur kan det komma sig att ...?
Frågan kom lite oväntat till honom, så jag förstod att jag måste förklara mig lite vidare. - Du vet en sådan som man nuförtiden kallar också för kontakter och så ... någon som hjälper en att komma till rätta i livet du förstår ..., du verkar ju vara så positiv ...
- Ja, det skulle vara min far förstås men min mor är inte heller att förglömma för den delen...

Nu har samtalet gått över till filosofiska spörsmål som jag inte tänker redogöra för här och nu. Men jag kunde konstatera föräldrarnas stora betydelse för träningskompisen på Vattenpalatset.

Det borde också vara ett accepterat faktum att föräldrarna har en stor bakgrundsbetydelse för den nya generationen. Problemet - behovet av en speciell mentor även för de unga - uppstår oftast när föräldrarna sviker eller brister.

Men det är också svårare att vara förälder nu än förr. Och okunnigheten om hur det är att vara förälder - i våra dagar - är fortfarande mycke stor.

Du måste ta körkort för att få köra bil. Att vara förälder är ännu svårare -ännu svårare nu än förr - men du får vara förälder utan körkort.

Tips till föräldrar

Hur välja en mentor

Jag gjorde i dag en snabbtest och gick till Medborgarkontoret i Eskilstuna.
- Hur skaffar man sig en mentor, var min fråga.
- Det var en bra fråga. Det går för det mesta till så, via kontakter alltså; på arbetsplatsen ...
- Tack, jag förstår ..., jag måste nu till bussen ...
- Kommunen tillhandahåller inte sådana ..., fick jag som slutlig kommentar ...

Bland medborgerliga rättigheter ingår tydligen inte att man förses med en mentor. Om man har kontakter ... och då beror det på vilka kontakter man har ... Att välja kommer inte ens på frågan om man inte ens kan hitta en ... I varje fall ingår inte detta i den kommunala verksamheten.

Jag, som en ung man som inte vet tillräckligt mycket om världen och knappast vad en mentor är till för - hur välja en sådan. Man borde först ha en pålitlig mentor som hjälper en att välja en annan passande, eller hur?

Det behövs en mentor som, först och främst känner mig och mina möjligheter och begränsningar. Jag känner ju - speciellt som ung - inte mig själv tillräckligt heller. Att hitta en bra mentor i en sådan situation är i det närmaste ...

Jag har tidigare skrivit om passivt mentorskap. Det finns ju massor med sådana; bl a i sin närhet och i tidningarna spalter som är fullproppade med råd etc. De ger dig råd utan att taga ansvar, de ger tips/förslag - de kan ju inte göra annat - men själva slipper de se konsekvenserna av, vad deras råd/tips har lett till (om man skulle ta till sig någon passande/opassande).
- Att konsumera råd behöver inte heller vara lätt.

Det betyder fördenskull inte att man inte behöver dom, de kan ju vara guld värda - om man är tillräckligt mogen - men det behövs ofta mer än så. Men de förblir ändå scharlataner i förhållande till det individuella behovet. En mentor måste vara individsanpassad.

Men om jag anser att någon är trovärdig så kan jag bli benägen att följa hans/scharlatanens råd.
Jag satt en gång - faktiskt flera gånger - tilsammans med en rökande läkare vid ett bort vid Lasarettet i Umeå då jag till slut vågade ställa frågan:
- En läkare som röker, kan man lita på en sådan?
- Javisst, utan tvekan, han har ju utbildning för sitt yrke.
Men jag tvivlade, - fast jag inte uttryckte det direkt till honom - eftersom jag såg honom röka där. Jag skulle inte vilja ha honom som mentor i någon hälsofråga, trots hans gedigna utbildning. - Kompetensen för att skapa tillit är ju mera en bildningsfråga.

Att välja mentor
Mentorprogrammet
Mentor eller handledare
Mentor för Aspergergare

Räcker inte - att vara ärlig

- Och så tänk på vad jag sa; att ärligheten är bäst, sa den 89- åriga damen under påstigningen på bussen.

Ja, vi har hunnit att prata om en hel del eftersom bussen kom försenad sådär ca 10 minuter. Jag kommer inte ihåg hur samtalet började men det blev pensionsekonomi och släktekonomi som har dykt upp på tapeten.
Mera konkret att somliga i släkten inte kunde handskas med pengar - min syster var en sådan. Så fort de får pengar i handen så får de problemet att bli av med dom så fort som möjligt - verkar det som.
- Någonstans måste det ta slut, sa damen och förordade ett ärligt samtal med "patienten".
- Men det verkar nog inte hjälpa, sa jag. Det verkar som om spenderandet fanns med i personligheten. Inte i form av slöseri utan som en dygd av välvilja och vettiga köp.

Många råkar ut för ekonomiska svårigheter och det fattas instanser för att kunna hjälpa dessa människor. Vad de får höra är i princip kanske enbart predikningar ...
- du skall vara sparsam" och därmed har man bollat problemet över till den som kanske inte kan vara sparsam. - Jag tror inte att man har fattat att det kan finnas sådana människor med dessa svagheter(?).

Inte ens ett ärligt samtal kan nog hjälpa här ... men det var så långt den gamla damen kunde tänka sig ... och det gjorde jag inte heller. - Men somliga borde anskaffa en "förmyndare"/mentor kanske.

Kan påverka relationen
Generositet
Dygd eller ...

Spontana mentorer

Jag är mycket tacksam att jag hade mentorer i mitt liv. De var inte tilltalade utan de blev bara, så kallade spontana mentorer - en egen definition. De har hjälp mig att orientera mig om jag frågade om någonting, speciellt efter tiden då jag kom som flyckting till Sverige. Andra har hjälpt mig till rätta utan att jag behövde fråga. - Men jag skulle ha behövt en egen kvalificerad mentor.

Men jag hade så kallade spontana mentorer i hemlandet också. Jag kommer väl ihåg en läkare, bara därför att han så öppet talade om för mig att jag skall välja ett annat yrke. Därför att en ingengiör förutsågs behöva sitta mycket på kontoret; fast jag behövde vistas - jag såg tydligen klen ut - mera ute i det fria, ansåg han. Jag skulle hellre välja att bli en jägmästare sa han. Och det blev faktiskt så också då jag blev ändå inte antagen för ingengörsutbildningen i Budapest.

Så här efteråt tycker jag att han var en bra mentor som läkare. I Sverige har jag - så vitt jag minns - aldrig fått någon liknande anvisning.
Och vilken läkare skulle våga säga så i våra dagar? Det jag ser ju att många väljer fel yrke. Och hur skall en ung man veta ... om livet, när man är ung.
Var finns mentorerna som är ärliga nog att tala om även sådana saker för de unga? Numera verkar det finnas sådana men jag ser inga annonseringar om det. Det borde kunna vara en rättighet.

Mentor för unga
Mentorprogram

Var finns dom?

Jag är mycket tacksam för att jag hade mentorer i livet. De var visserligen av de spontana typen - egen definition (begreppet "mentor" var då också ganska okänt). De svara om  jag frågade eller "svara" utan att jag behövde fråga.  - De fanns normalt kring mig i mitt liv som brydde sig och försökte hjälpa.

Om jag frågade ja då var jag förståss själv intresserad av att få svar på ett visst problem. Sedan fanns det spontana mentorer som gav svar utan att jag frågade och kanske helt oväntade svar, emot mina förväntningar. De kunde hända då att de själva visste bättre än jag vad jag behövde.

Jag undersöktes av en läkare som exempel. Jag ville bli elingengör men jag var tydligen för klen och han ansåg att mitt val var olämpligt. Jag skulle söka mig in till jägmästarutbildningen med tanke på den goda luften som han ansåg jag behövde. Och det blev så också men inte på grund av rådet utan för att jag inte kom in dit jag själv ha velat. Så då sökte jag till Skogis och blev antagen.

Jag ser att det är många i dag som väljer fel yrke. Och hur skall man veta ... när man är ung?

Men var finns mentorerna som hjälper - en som inte vet - till rätta? Det finns visserligen studievägledare men deras råd följer helt andra linjer än hälsobehov, personliga förutsättningar etc.

Rätt till mentor

En inre svekdebatt

- Vem hjälper den som hjälper andra?
- Det behövs inte eftersom det är Gud själv som ger dom hjälp.

Sälj allting och följ mig, sa Jesus. Det finns faktiskt sådana som följde uppmaningen nästan på direkten.
Jag läste själv om en sådan predikant som sägs ha fått kallelsen och lämnat hus och hem, fru och barn och gav sig ut för att missionera i Afrika. - Gud själv nog sörja för de sina, det var han övertygad om, sa han, när hans familj kom på tal. Han bad också Gud för att fixa detta.

Vad är det som försiggår i sinnet i ett sådant fall undrar jag. Jag vet ej riktigt men en sorts svek debatt pågår väl kanske därinne i sinnet.

Dels så vill man inte svika Jesus och inte heller sin familj får man förmoda. Men vad är då att göra, ju, man måste prioritera och be Gud att ordna upp det.

Fel prioritering säger du, men vem är beredd att hjälpa en sådan person att prioritera rätt? Det är den typen av hjälp som saknas - en mentor eller dyl - i många liknande fall. I vissa organisationer finns faktiskt anordningar för att stävja sådana personliga förvillelser.

Jag har själv haft som man kan kalla för en mentor eller flera sådana som hjälpte mig verkligen från mina förvillelser. Och så här efteråt skulle jag önska haft bättre och flera.

"Svek föder svek!"

Svek föder svek!

Men hur skall man döma? Nåväl, låt oss stanna vid uppgiften att bedöma min situation. Jag har alltså svikit på grund av att samhället har svikit mig.
Jag trodde nämligen att det kommunistiska samhället skulle leda till det det samhället - likt paradiset - de har lovat mig/oss. De kunde det uppenbarligen inte infria utan härskade med med terror som väckte en urkraft - en revolt - för att bli fria från det Sovjetiska makten m m. Makten har provocerat fram revolutionen som sedan i sin tur provocerat fram massflykten från Ungern.

Flyktingarna och jag med förståss svikit landet eftersom det var förbjudet att lämna landet utan lov. Och dessutom har jag svikit främst mina föräldrar, systrar m m. Den kommunistiska ideologins svek förorsakade flera nya svekfulla gärningar.
 - Svek föder svek!

Jag har också svikit ...

Jag har också svikit!

Jag har svikit - det känns så - när jag lämnade mitt land och därmed mina föräldrar och andra som jag hade goda relationer till. Jag har ännu idag inte helt kommit över det och kanske inte heller kommer att göra. Jag  får kanske återkomma till detta när jag har lyckats bättre förstå det hela. Men ett svek var det i alla fall - en förhoppning som mina föräldrar hade på mig kunde jag inte infria. Jag flydde i stället från mina förpliktelser.

Men själva det kommunistiska systemet har  också svikit mig och följden blev ett annat svek, en flykt till Sverige.
Det är känt att säga att: “våld föder våld” men det är ett ganska okänt utryck och kanske även i medvetandet att: svek leder till svek!

Att ge igen reaktionen, en förändrad inställning kan visa sig bero på ett svek - svek följer efter svek.

Hur känns ett svek?

Hur känns sveket? HAN som alltid ställde upp men nu övergavs.

"Nästa gång du träffar en surpuppa på stan så tänk på att det kan vara en människa som blivit sviken och som tappat tilliten till andra. Blända av ditt varmaste leende. Kanske sår du ett litet frö."

Ingrid Borggren

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/hur-kanns-ett-svek

Vem hjälper den som hjälper andra?

- Det behövs väl inte någon hjälp där?!
- Va?!
- Man behöver väl inte ge till den som redan har, eller ...?

Det blir kanske så - det händer tyvärr - att om en person villigt ger av sig själv och delar med sig villigt, så framstår han såsmåningom som en outtömlig resurs. Flera hakar på och vill ha hans tjänster.

Om då en förändring sker - en kris, sjukdom etc - eller om personen ifråga går i väggen och blir oförmögen att hjälpa mer, inträffar något speciellt i relationen till honom.

En bra illustration på detta är kanske Jobs fall, och vad som inträffade i relationen i sina vänners ögon. De tänkte logiskt:
Något ont kan inte efterföljas av gott dvs det är Job som måste ha syndat och det det som har drabbat honom måste följaktligen vara rättvist.

Om vi känner en respekterad person som det börjar gå illa för blir vi likaledes förvånade och genast försöker söka efter orsakerna till misslyckandet; någon "synd" måste han ha begått eftersom ...

- Vi sviker!

(I den ene hånd bærer han en sten, mens han viser brødet i den anden. Titus Maccius Plautus (250 f.Kr-184 f.Kr) - livet.se)

Problemet: Vi sviker den behövande! Det behövs en eller fler hjälpare som  verkligen ser bättre vad som sker.

Vem hjälper den som hjälper andra?

Förväntningar, misstag i farten kan knäcka och ..., och senast fick jag höra om hur en 50-åring fick sätta livet till vid bråk kring en cykel i Eskilstuna. Men det finns mycket mindre drastiska fall som människor råkar ut för ..., såsom då somliga går i väggen. - Mycket av detta sker helt i onödan! - Vad kostar personliga kriser i samhället?

Problemet - fast jag var medveten om behovet, skulle ha legat i träda (åtminståne hos mig), men så fick jag ett bra tips, när jag tittade på den ungerska TV-kanalen. - Något borde göras som det heter! Jag får återkomma till det senare.

I brist på utbildade akut-kompetenser etc.- men även om det finns sådana, men ... - är de som bortblåsta när man mest behöver dom. De är inte tillräckligt tillgängliga när kriser tillstöter! - Jag återkommer till faktiska situationer senare.

Men visst finns dom, utbidldade, sittande, väntande på sina patienter... Men det blir liksom inte av att man hinner söka upp dom i tid eller så är de mycket anonyma - finns inte tillräckligt i allmänhetens medvetande. De skulle behöva bli kända för att lösa kriser, rentav inför offentligheten.

Och om man ändå besöker en kurator så lyssnar han/hon mest på problemet - som någon sa. De är sparsamma med råd - det blir mest tröst och självklara sådana. Och resultatet av deras arbete ... blir kanske ändå en återfall...  Det saknas kändiskuratorer eller vad skall jag kalla dom, som kan visa upp resultat och hur de gör

Problemet: När kriser uppstår så är hjälpen borta. Kändiskuratorer(?) finns inte i Sverige. Jfr.: http://www.drphil.com

Hjälp, jag dör!

Ser du skylten? Den finns där men den är oftast osynlig. Så var den också hos den skolekonomiska förvaltaren på Gyöngyöspata i Ungern, som tog livet av sig.
Hon var bara något över 40, utbildad, erfaren och utmärkt arbetande dam som älskade sitt arbete, men ... Men hon tog livet av sig - och folket tycks veta varför.

Sånt här berör mig starkt, inte för att söka efter skuldoffer. Det är själva processen som ledde dit som intresserar mig. Skylten "Hjälp, jag dör!" fanns tydligen där länge men ingen tycks ha sett den. Och inte för att de inte ville se den utan för att situationens allvar var inte var uppenbar för dem.

Och nu, en stor förlust blivit ett faktum för orten m m - kom insikten för sent om den kom överhuvudtaget. Skamkänslan och pinsamheterna distanserar. Sedan försöker man glömma fallet. Men det finns lärdomar att hämta om man vill, och det är därför jag tar upp fallet här. - Många lider i tysthet och i onödan i pressade situationer! De har hjälpt många men själva då?

Problemet: Skylten är osynlig, det är också pinsamt att se den om man upptäcker den. Väcker speciella känslor. Man är benägen att fly en kommande tragik, man hoppas i stället ...

Gyöngyöspata - efter en tragisk händelse

Det som har hänt är ett tragisk och onödigt självmord efter en massa pågående påfrestande konflikter i en liten ort i Ungern. - Här hade det behövts en sorts stöd för kvinnan för att kunna undvika den stora förlusten. - Där det uppstår konflikter uppstår också behovet av speciella funktioner för de mest utsatta. 

Den som ger
är hon som ger 

och till slut

ger sig själv

och orkar inte mer. 

(a falusiak sejtik)

Egy szorgalmas

gondnoka volt ...

sokat tudott

és jól dolgozott

de az életének a ...

részéhez nem jutott

öngyilkos lett

nagy vesztesség

ez Gyöngyöspatán!

s az értékét

ki mérte fel

ezt ki tudja tán?

de ostobák voltunk

hogy nem láttuk

amit látni

kellett volna

szégyenkezünk is ...

emiatta

elkergetve

a halálába ...

nem firtatjuk ...

mert nincs törvény...

a halottnak nincs

igazsága.

Sinko   

Hjälp, jag dör!

Vem hjälper den som hjälper dig?

Jag har lyssnat på den ungerska radion häromdagen. Det har slagit mig att det var någonting viktigt som blev sagt som också jag har tänkt mycket på då när jag var lärare. Funktionen framställdes som ett pågående behov, såsom ett nytt yrke/instans, som ett sådan måste kunna fylla kallad: hivatásgondozó. - Jag kommer framdeles att fundera på hur jag skall översätta begreppet till svenska sedan. Men nu direkt till ämnet:

Det finns människor som sysslar med att hjälpa andra exv lärare, socialarbetare m m. dessa människor älskar att hjälpa andra och ger sig ofta ut för dom.
Genom att de älskar att hjälpa andra, som också gör dem uppskattade i vissa kretsar - där de triggas till att  bara gå på - glömmer dock ofta sig själva. De blir till slut helt hjälplöst utslagna i stället.
De glömmer kanske behovet av att fylla på batterierna emellanåt men problemet är nog större än så. De går i väggen helt enkelt - som man säger - och som kommer som en överaskning för dom själva och även för andra.

Problemet: Någon yrkeskår att hjälpa speciellt dessa finns inte. De blir patienter inom sjukvården. Det som behövs emellertid är en förebyggande vårdsverksamhet.