Kritik är bättre än smicker. Men visst så behöver ungdomar beröm men blir man äldre - som jag - så blir man medveten också om sina egna fel och begränsningar. Och jag var inte heller intresserad av smicker i detta fall utan en ärlig betraktelse av den uppkomna situationen.
Då jag försökte lägga mig redan från början på samma nivå som ungdomarna, blev det faktiskt lätt att prata med dom. Det var kanske enda gången jag lyckades prata allvar, på detta sätt, med dom på länge. Annars blir kommunikationen mycket ytlig med ytliga kommentarer, och bara snack som det heter. Men nu fick jag också veta om deras tankar som jag inte kände till tidigare. - Nu vet jag bättre att det är inte lätt att vara morfar.
Man ser ju andra handla men hur tänker människan, det får man inte alltid reda på. Och nu blev tillfället givet att ta reda på det.
Om jag minns rätt så började jag prata om mitt liv i deras ålder som gåskar. En massa gäss jag fick ta hand om/ansvara för, från morgon till kväll. Och leka fick jag också men först var det ansvaret som gällde; att inte räven tog någon gås eller att de inte slank in på någons åker m m. Jag berättade också varför jag blev arg på deras beteende som jag inte riktigt förstod.
Det var två saker jag nu fick veta av dom som var viktigt för mig att få veta. Den ena var att det jag kallade för samarbete och komma överens om programmet kallade Benjamin för ett schema. Och ett schemaliv var dom inte vana vid att ha hemmavid. Jag förstod reaktionen, för de har mer än nog av schemaläggning på skolan som känns som plikt för dom. Mitt trumpna sätt framkallade alltså associationer som...
Och även om vi skulle komma överens om dagens program så upplevdes det tydligen som schema.
När jag fick veta detta så började jag rannsaka mig själv om - varför skulle det som vi kom överens om frivilligt betyda något problem? Men det gjorde det tydligen. Jag var dock en vuxen som ledde förhandlingarna från en högre position så att säga. Jag själv råkade ju vara först omedveten om detta. Att agera från den ställningen som jag intog kunde det ju upplevas som icke frivilligt samarbete. - Hur som helst är det mottagarens känslor som räknas.
Vid det här laget förstod jag att man måste behandla barn på ett kunnigare sätt. Jag var för klumpig helt enkelt. Ja, jag klarar det inte måste jag säga för hur skall jag tala till ungdomarna så att de har bara lagom respekt för mig? Ett för stort respekt gör så att säga att de inte vågar framföra sina synpunkter i samtalet. Så jag böjde mig till slut och de började nästan tycka synd om morfar.
De har spontant ställs sig upp för att vilja krama mig och så kramades vi - och det kändes skönt. Det kändes varit riktigt äkta! Och vi kunde nu börja äntligen äta.
Ja, jag måste säga att jag aldrig har varit med om en liknande upplösning av en konflikt. Vem som hade rätt eller fel har inte gjort någon betydelse längre. Det är morfar som har kommit till korta och vi har blivit vänner igen. - Ja, det är inte lätt att vara morfar!
Det kanske finns att skriva mer om detta med tanke på vuxna som kanske behöver lita mera på barnens förslag vid att lösa konflikter så att ingen förblir arg på en annan. Man måste kunna lyssna på barna (11-13 är) för de är förståndigare än man själv tror. De är inte barn längre till förståndet.
